I går blev jag sittande och tittade på en dokumentär i två delar om Anna Wahlgren. Många frågor dök upp omkring vem hon är. Om föräldraskap. Och om någon verkligen kan göra anspråk på att fullt ut förstå någon annan. Om jag som förälder överhuvudtaget har rätten till barnets inre och yttre liv. Eller om det inte egentligen är min plikt som vuxen (och förälder) att vara ödmjuk inför barnet . Det liv som barnet lever och skapar. Det är i och för sig sådant jag ofta funderat på. Och jag blir också upprörd över hennes auktoritära förhållningssätt till världen och inte minst sina egna barn. Det måste jag erkänna. För att inte tala om hennes sk sömnskola som nu tack och lov verkar vara avvecklad. Anna Wahlgren är författare, har skrivit en bok om ”barnuppfostran” samt utvecklat ”sömnmetoder” för att lära barn att sova i egen säng.
Nej, då vill jag hellre rekommendera dokumentärfilmen Barndom av Margreth Olin. Det är en film om det lilla i det stora och om konsten att vara närvarande medan livet pågår. Genom kameran får vi följa en grupp barn på förskolan Aurora i norska Nesodden under ett år. Filmen vill ge en inblick i barns förmåga till fantasi och lek. Varsamt följer kameran barnen och på så vis ger oss en bild av hur barn helt på egen hand klarar att göra världen till en rolig och fantastisk plats – bara de får chansen. Och det bråkas och det kivas. Det leks och det lärs och allt under överseende av de vuxna (i detta fall pedagoger) som möter barnen med ödmjuk och mycket varlig hand. Filmen är också ett kärleksbrev till de som tar hand om våra barn inom ramen för förskolan.
Det är en varm berättelse om glädjen i att bara få vara barn. Det är en film som hyllar det magiska, fantasin och kreativiteten i någon slags motsats till den familjeindustri som framställs i dokumentären om Anna Wahlgren – där alla skall vara duktiga och hjälpa till och plikten är alltid närvarande och framför allt. In i det sista, tyvärr.
I dokumentären om Anna Wahlgren presenteras Lars H Gustafsson som en motpol till Anna Wahlgren framför allt när det gäller sömnmetoder. Men jag skulle säga i allt när det gäller förhållningssätt och barnsyn. Lars H skrev Leva med barn som kom ut ungefär samtidigt som Wahlgrens Barnaboken. Den delades ut på BVC när mina stora barn var små och förhållningssättet i den och i hela Lars barnsyn har gett mig väldigt mycket och har varit en ledstjärna i mitt eget föräldraskap.
Även om jag förstås inte kunnat leva upp till mina ideal till 100% i alla situationer. För vem kan det? Någon supermorsa a la Anna Wahlgren det har jag aldrig varit, velat vara och kommer heller aldrig att bli. Att vara ödmjuk inför våra barn. Deras upplevelse och tolkning av livet. Det är enligt mig förälderns, i stort sett enda, och i alla fall vår viktigaste uppgift.
Filmen Barndom väckte också mycket tankar om en hel massa andra saker i livet. Om manligt och kvinnligt. Om vår livsstil och vad vi egentligen gör med det vi har. Hur vi egentligen tar vara på vår tid. Jag vill också verkligen rekommendera den som är intresserad av ämnet att kika in i Lars H Gustafssons blogg eller läsa hans bok Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxna.
Enjoy!
Kram Anna
ps Filmen Barndom streamade vi från Folkets Bio. Dokumentären om Anna Wahlgren finns på SVT play.
